Sista veckan hemma

 
Jaha. Då har det gått ett år och jag har exakt 5 dagar kvar på min mammaledighet. Snopet. Herreminskapare. Det har gått ett helt år. Så på tisdag blir det back to work, och Johan går in och tar rollen som hemmafru. Vi har redan börjat ändra rollerna, undermedvetet tror jag, men det märks tydligt. Det är annars alltid J som uppgivet i halv panik brukar ropa; -men haaaallllåååå vart är den där grunkan, eller; -hjäääälp vart är mina träningsskor, medans jag på en halv sekund i stillhet letar fram det han söker. Nu när Johan är påväg att bli hemmafru har det hänt något. Han fejjar och grejjar och har ordning på både det ena och det andra. Härligt tycker jag. Då kan jag dra mig tillbaka och släppa lite på alla kvinnliga hålla-koll-på-saker och det-där-borde-jag-göra-tankarna. Jätteskönt.
 
Nu när jag sitter och skriver det här, så inser jag lite i min inre stillhet att ni som känner mig kanske inte alls tycker att jag talar sanning i det här blogginlägget. För ni vet att det är jag som i panik brukar ropa; -hjäälp, har ni sett min telefon, nycklar, väska osv. Ni kanske ser mig som en tankspridd människa som inte kan hålla reda på saker, och att min man tvärtemot är ordningsam och organiserad. Ja, jo, visst, det kan väl stämma att det är så, MEN, hemma i mitt hus, där har jag koll. Där är det jag som vet var glödlamporna ligger, och de små gummisnoddarna, och alla påsksakerna, och blomgödningen och allt annat som är bra att ha bara ibland. I det ordningssammanhanget, där är jag kung. Men jag känner förändringarnas vindar flyga in över Grunnebacka, snart är vi två kungar i ordningsarbetet!
 
 
Det här är jag när jag var liten, visst är Harry lik mig på det här kortet!