Tankar om förlossningen

Jag är snart inne i vecka 36, vilket innebär att jag inom några veckor kommer att förlösa mitt tredje barn. Jag har verkligen ambivalenta känslor över det faktum att jag ska gå igenom det där hemska, vansinnigt onda, men ändå fantastiska och mest underbara. Inför den här förlossningen har jag funderat mycket över smärtlindring. För det gör ju så vansinnigt ont att föda barn. Det går inte att beskriva i ord, ingen som inte gjort det skulle tro mig. Inför Harrys födelse var jag inte så inriktad tankemäsigt på smärtlindring, jag var rätt så väl inställd i ledet att "föda naturligt" och med så "lite smärtlindring som möjligt," som verkar vara norm bland både personal på BB samt bland blivande mödrar. Nu vet jag bättre. Jag är jävligt normkritisk i det här fallet.

Jag går inte till tandläkaren och drar ut en tand utan bedövning, och jag tänker absolut inte föda barn utan smärtlindring om det finns möjlighet och tid att få den.Jag är verkligen inte mindre kvinna för det. Kanske att jag till och med orkar vara en lite bättre mamma, fru och orka med mig själv, om jag inte plågats i onödan av olidliga smärtor i timmar eller kanske dygn.

Nej. Jag tänker inte utså onödig smärta om jag inte måste. Och absolut, jag förstår att förlossningar inte blir smärtfria, men jag förespråkar att man ska få bästa möjliga smärtlindring om man vill, och om det finns möjlighet. Jag har upplevt under båda mina förlossningar att man inte gärna ger Eda, jag misstänker att det kan handla om en ovilja att ringa på narkossen, och är det så, så tycker jag det är bedrövligt.Inför min tredje förlossning har jag mer skinn på näsan, bättre kunskap och ett jävlar anamm - jag tänker inte be om ursäkt för att jag behöver smärtlindring!

 

Det här en väldigt intressant artikel om smärtlindring i samband med förlossning - Läs den!

http://www.dt.se/opinion/debatt/ratten-till-smartfri-forlossning

 

 

Foto: Frida Snellström

Mannen Myten Legenden

 
Idag fyller han år min man.
Min kära Johan, som jag älskat innerligt sedan jag var 14.
Från stormig förälskelse under tonåren, till en kärlek som djupnat med åren. Från att vara ett liten team på två personer som drömt om stort och smått, är vi nu en familj. Ett dubbelt så stort team, där vi leker lagledare och försöker komma ihåg de där små och stora drömmarna som vi målade upp när vi byggde vår relation.
En sak är säker. Bättre man kan jag inte önska mig.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, det känns totalt meninglöst.
Jag älskar dig Johan!
 
 
Grattis på födelsedagen ♥