Önskesaker

 
 
Nu har jag varit hemma i en månad, och livet blir ju förståss annorlunda när man inte lägger 40 timmar i veckan + restid på ett jobb. Precis som när jag väntade Harry, har jag en obotlig lust att förändra och förnya här hemma. Det är precis som att jag vill visa bebisen att han kommer till ett fint och ordnat hem. Det är givetvis inte så jag tänker, jag förstår ju också att bebisen struntar i om han bor i en koja eller ett slott, så det handlar nog mer om mina egna intressen.
 
När man inte jobbar får man mer tid men mindre pengar. Nu har jag tid att kolla runt efter allt möjligt jag vill ha, och saker jag vill ha, det finns det överflöd utav av. Jag tycker det är så roligt att förnya och kolla runt efter det bästa bästa, och det blir ekonomiskt livsfarligt när man plötsligt får mer tid att blippa hem saker från nätet.
 
Här är iallafall lite prylar jag suktar efter...
 
 
 
Underbar sängmobil från mamas and papas, som givetvis inte går att köpa i Sverige.
 
 
 
 
Denna ursöta gris från Maileg skulle passa perfekt i vår familj!
 
 
Den här flygplanslampan skulle passa Perfekt i Harrys nya rum, men går givetvis inte att köpa i Sverige.
 
 
 
Bokstavskuddarna från Oliver Furniture skulle också passa perfekt i Harrys nya rum. 
 
 
 
Finaste nallen från Lexington
 
 
 
Den här bilen skulle också passa i Harrys rum.
Tapeten i bakgrunden har vi i hans nya rum, och vi blev supernöjda! 
 
 
 
Åhh, jag blir helt sjuk av allt fint man kan köpa!
 
 

Harry 2 år

 
Den 27 januari är en av årets absolut viktigaste datum. Det är nämligen Harrys födelsedag. I år fyllde han 2 år och det firade vi såklart med pompa och ståt. Jag tror att han hade en toppenfödelsedag med alla sina favoriter på plats, för att ge honom full uppmärksamhet och presenter dagen till ära!
 
    
 
 
 
 
 
 
 
 
Dagen till ära hade jag bakat en tårta med hallonmousse och vit chokladfluff som fyllning, och täckt med hemmagjord sockerpasta och egengjorda figurer. Hemmagjord sugerpaste ska jag aldrig göra igen. Jösses vilket jobb. Det är inget hantverk att stoltsera med, men jag är ändå nöjd för att vara nybörjare.
 
 
 
 
 
 
 

Harrys förlossningsberättelse

 
Förra veckan tog jag mig i kragen och gick tillbaka 2 år i tiden, för att skriva ned Harrys förlossningsberättelse. Jag har skjutit det på tiden alldeles för länge, men det var viktigt för mig att få det gjort innan bebis kommer. Och nu är det gjort. Konstigt att man efter 2 år minns dagen så i detalj, att jag kan minnas dofter, känslor och exakta meningar, som att det var igår. Så, här är den, berättelsen om hur Harry kom till.
 

Hur Harry Wiik kom till världen

 

 
För att verkligen få med allt från början får vi spola tillbaka tiden till onsdagen den 25 januari 2012. Klockan var runt 20.00 tiden på kvällen och jag stod nere i tvättstugan och målade ett innerfönster. Veckorna innan förlossningen var vi i fullt sjå att renovera och bygga barnrum och tvättstuga, och projekten hade (som vanligt med oss) tagit lite längre tid än beräknat. Hur som helst, så stod jag där i tvättstugan och målade i godan ro, då jag plötsligt kände att det blev varmt i byxorna. Det första som slog mig var, har jag kissat på mig? Det kom nämligen inte så mycket, annars kunde man ju tycka att det var självklart att det skulle vara vattnet som gått. Jag ringde ändå Johan, som var i garaget i Revsten och lagade en bil, och talade om att ”älskling, vattnet kanske har gått, men jag tror inte det”. En nervös Johan kom hem en stund senare, men inget mer hände, så vi slog bort det, och antog att jag blivit gammal och inkontinent. Jag var ju trots allt bara i vecka 37, och det var lååångt kvar till förlossningen, trodde vi.
 
Dagen därpå, torsdagen den 26 januari, hade jag en märklig energi i kroppen, och jag fejjade och städade här hemma som aldrig förr. På eftermiddagen var jag hos Kristin på fika, och då minns jag att jag hade svåra smärtor i underlivet som påminde om knivhugg upp i livmodern. Jag tänkte inte mer på det, då jag hade dessa smärtor från och till under hela andra halvan av graviditeten, men just denna dag var de väldigt intensiva och ofta återkommande. Efter fikat hos Kristin åkte jag till Anna och Dag och lånade en bebis-bilbarnstol. Ännu en sak avklarad. På torsdagkvällen kom Rickard och Håkan Tjärnbro och grejade med listerna i barnrummet. Jag stod nere i tvättstugan och målade på innerfönstret igen, och vid 22-tiden tog jag kvällen och gick och lade mig. Allt kändes som vanligt, och jag kunde aldrig ana att jag 4 timmar senare skulle påbörja ett förlossningsarbete.
 
Kl. 02.00 fredagen den 27 januari slog jag upp ögonen med en iskall känsla i kroppen, och en mycket varmare känsla mellan benen. Vattnet hade gått. På en millisekund flög jag upp ur sängen och rusade in på toaletten. Vatten sipprade mellan mina ben och det kom mer och mer hela tiden. Jag satt där på toaletten med ett chockat uttryck, och ville inte riktigt tro att det var sant. Inte NU! Mitt i renoveringen. Huset var i kaos, och inget var färdigt som vi hade planerat det. Kunde man avstanna en förlossning som börjat med vattenavgång? Nej, det var nog bara att gilla läget. Med hushållets alla handdukar under armen och några mellan låren, gick jag tillbaka till sovrummet.
- Johan. Johan. Men JOHAN! Vattnet har gått.
- Va, nej. Nu?
- Ja, det måste vara det.
Johan satte sig yrvaket upp. Vad gör vi nu?
- Du får ringa förlossningen Johan.
 
Efter att ha fått rådet att gå och lägga oss ett par timmar, för att komma in lite senare, då värkarbetet kommit igång, somnade Johan och jag låg vaken med uppspärrade ögon. Sova? Nu? Vilket skämt? Här står jag inför livet, döden och allt däremellan, och jag ska försöka slappna av och sova.
 
Med en stor handduk knuten som en tygblöja gick jag upp och började packa. Vattnet kom hela tiden, jag som trott allt allt kom på en gång, som i film!? Minutiöst gick jag igenom varje sak i väskan. Hårspännen, inpackning, tidningar, rätt kläder, allt skulle vara perfekt. Vid 5 tiden började värkarna komma igång. Jag kände efter så mycket, så att jag säkert inbillade mig att det gjorde ont i början. Vid 6 snåret behövde jag inte känna efter. Det var ingen tvekan. Det gjorde ont. Johan, som i godan ro kokade kaffe, läste tidningen och gjorde sina morgonvanor i sin inbillning av lugn och ro, hade som uppgift att klocka värkarna. Men hur tusan var det man skulle göra? Var det från början av första värken, till början av nästa. Eller från slutet av första till början av nästa? Helvete. Det här skulle vi kunna! Känslan av att tappa kontrollen kröp sig på.
 
Vid 7tiden var vi iväg. De sista handdukarna vi ägde låg under min rumpa i passagerarsätet. Johan rullade försiktigt ut från garageuppfarten. Ingen stress, lugnt och fint. Jag försökte desperat få igång TENS apparaten (en smärtlindringsapparat med elektroder som man fäster på magen), som jag fått låna på sjukgymnastiken.
- Nähe. Vi får väl testa reservbatterierna.
- Men va F-n. Är de också slut?
 
Värkarna blev intensivare för varje värk. Vi stannade på Statoil i Degerfors för att köpa batterier till min TENS-apparat. 5 minuter senare kommer Johan ut med coca cola och godis. Inga batterier. In igen, men denna gång gick det fortare.Med ett panikslaget rop,
-Hjälp mig, AA-batterier, födande fru i bilen! fick han gå före i kön, och kom ut en millisekund senare.
 
Väl framme i Karlskoga, blev jag avsläppt vid förlossningen, medans Johan parkerade bilen. En man i 50års åldern gick förbi mig under en värk och såg sannerligen intresserad ut, och med ett stort leende på läpparna klämde han ur sig,- nu är det dags ser jag. - mmm. Jag hade ingen lust att vara trevlig.
 
Hissen på väg upp. Nu är vi nära.
-Herregud jag ska föda! Gud hjälpe mig.
Hissdörrarna går upp. Med 3 resväskor står vi där i korridoren och väntar på att teamet ska rusa fram, ta hand om mig, badda mig i pannan, och lägga mig på en bår. Inget av detta händer.
-Hej, säger en tjej i blå landstingetdress. - Är du som är Linnéa? Du kan följa med här.
 
Länge får vi vänta i rummet. Var är alla? Ska de inte undersöka mig?
Efter en stund kommer en barnmorska in. Hon frågade lite om hur allt började, och ville att jag skulle ta några värkar till innan jag undersöktes.
Lite snopna satt vi där på britsen. Några värkar till? Tänk om bebisen är påväg ut ur mig Nu?
Jag hade ju så ont så att jag ville gå åt under värkarna. 
Jag skulle bara veta.
 
 
 
  Vid 9-tiden var jag öppen 3 cm. Skjut mig!! Jag som trodde jag var färdig! Ska det här fortsätta i tid och evighet? En halvtimme senare bad jag om smärtlindring. Jag fick en morfinspruta som hjälpte mig lite. Men jag hade fruktansvärt ont. Värkarbetet flöt på bra, jag öppnade mig cm för cm. Efter några timmar, vid 12 tiden, var jag så smärtpåverkad, så att jag inte kunde hantera varken mig själv eller smärtan. Det onda rev och slet i mig, smärtan var så svår att uthärda så att det nästan inte gick. Jag var helt inåtvänd och sluten för att klara av det jag gick igenom. Jag fick lustgas, men det fungerade inte för mig. Jag blev jättedålig, kräktes, tappade medvetandet och blev helt väck. Johan fick torka mina spyor och jag var helt utlämnad. Jag kände mig nära döden och smärtorna var olidliga då jag inte kunde fokusera på dem när jag blev så dålig. En stund senare fick jag EDA, ryggbedövning. Innan förlossningen hade jag varit nervös inför att eventuellt ta den formen av bedövning. Tanken på att bli stucken i ryggen kändes mer än obehaglig, och jag hade hört att det kunde göra väldigt ont.
 
Jag var knappt vid medvetande när de satte bedövningen. Jag har ett svagt minne av att de bad mig sitta rakt och upprätt på sängkanten.
- Linnéa, du sitter som lutande tornet i Pisa, hörde jag någon säga.
I min nära döden upplevelse och mellan medvetande och ickemedvetande tänkte jag att,
är hon dum? Jag är ju Eiffeltornet. Sen blev det svart.
 
Efter ryggbedövningen kom vändningen. Smärtorna blev mer hanterliga och vid 15 tiden var jag helt smärtfri. Det var en fantastisk känsla. Hade jag vetat om den här super-smärtlindringen så hade ju värkarbetet gått som en dans! Jag minns att jag sa till Johan,
- Jag kan nog tänka mig att föda en gång till, om vi börjar med att sätta ryggbedövning.
Johan var förövrigt fantastisk.
Han sa rätt saker, han stöttade mig och jag kände att han gjorde allt för att hjälpa mig.
 
Efter 2 timmars vila, var det bara krystvärkarna kvar, och jag kände mig helt bekväm med att ta mig an dem när jag fått vila ett par timmar. Alla talade ju om att det nästan kändes befriande att få krysta när man hade haft ont efter ett långt värkarbete. Vid 17-tiden började krystvärkarna. Det gjorde ont. Jätteont. Fast på ett annat sätt. En konstant tryckande känsla, som att något väldigt, väldigt stort vill ut genom ett mycket, mycket litet utrymme. Tänk dålig mage, jätteprutt gånger en miljon som sitter på tvären, som bara inte går att fisa ut, plus jätteont. Hela tiden. Vid varje krystvärk trodde jag att jag skulle föda.
-Ta en värk till, sa barnmorskan.
Hade jag vetat att det skulle ta 3 timmar och en miljon värkar hade jag lagt mig ner för att självdö.
 
3 timmar. Jag var så svett så att håret var blött som nyduschat. Det rann svett, inte droppade. Jag kunde inte flytta min kropp en centimeter, det gjorde för ont och jag var som fastmejslad i mina smärtor. Vi strax före 20 var det dags för sugklocka, jag skulle inte klara av det själv.Jag orkade inte.
- Försök några värkar till innan vi ringer doktorn, sa barnmorskan.
En annan barnmorska låg med hela sin tyngd på min mage för att trycka ut bebisen medans jag krystade. Då hände det. Bebisen kom, sakta men säkert. Efter ett par värkar var han ute. Rummet var märkligt tyst i en sekund innan det fylldes av ett bebisskrik. Snabbt la barnmorskan upp det lilla knytet på min mage. Allt gick så fort. Plötsligt var han här. Det onda var borta och ersattes av en helt annan känsla.
Lycka.
 
 
Tankarna gick på högvarv. Men va liten den är. Hur ska jag hålla? Tål den beröring?
Just det,
- Är det en pojke eller flicka?
- En pojke!? Åh va underbart!
Johan grät som ett barn. Jag försökte ta in situationen och kastades om från min värsta stund i livet till den bästa. Jag fick hjälp att lägga honom så att jag fick se hans lilla ansikte. Han var ju färdig! En näsa, en mun, en haka. Och han ser precis ut som Johan! Jag ville bara ligga och titta på det lilla knytet, i fred från barnmorskor och personal, men efter en liten stund var det dags att föda ut moderkakan. Jag kände mig helt färdig med min förlossning, jag ville inte ha mer ont. Det gick ändå förvånansvärt bra. Och fort.
Sen var det dags att sy. Det var ett helvete. Det skulle inte göra ont men det gjorde det.
 
Vid 21 tiden var alla hemskheter färdiga, och in kommer en fikavagn med flagga, smörgåsar och cider i fina glas. Det smakade så gott som inget annat gjort förr. Vi satt där och firade att vi blivit tre. En liten familj. Halva mig och halva den bästa jag vet. I ett fodral. Han var här nu.
Det var verkligen något att fira!
 
 
 
Bebisen undersöktes och allt var bra. 3850 gram stor och 52 cm lång. 10 fingrar och 10 tår.Vi ringde våra föräldrar och berättade att allt gått bra, men att jag tyckte det varit en hemsk förlossning. Det där med hemsk förlossning suddades ut efter ett par dagar, och när människor senare frågade mig hur den varit, så sa jag att allt gick så bra så bra. Hjärnans försvarsmekanismer levererar.
 
Vid 22 tiden var det dags att gå till vårt rum. Jag hoppade ner på mina svajiga ben och konstaterade att jag nästan kunde gå själv. Vi fick ett familjerum, tack och lov. Jag tog en dusch medans bebisen låg på Johans bröst. I en timme försökte jag borsta mitt hår som blivit till dreadlocks efter förlossningen. Sedan slogs jag och Johan av tanken, vad händer nu? Under hela graviditeten hade vi varit så fokuserade på förlossningen och hur vi skulle hantera den, så att vi på något vis hade glömt bort att tänka på vad som kommer sen. När ska vi byta blöja? Hur gör man det på en så liten? Kan vi sova nu? Ska en utav oss ligga och titta på bebisen så att den andas? Hur ofta äter han?
 
 
 Livet efter förlossningen var en omställning som vi aldrig kunnat föreställa oss, eller förbereda oss på. Ingenting blev som vi tänkt oss, men det blev väldigt bra ändå. Harry, är det finaste och bästa vi har, och ett liv utan honom känns meningslöst och ofullständigt. I skrivande stund väntar vi vårt andra barn, Harrys lillebror. Inom ett par veckor kommer vi genomgå en till förlossning och vårt liv kommer återigen vändas upp och ned, ut och in, sockras, saltas, och aldrig mer bli sig likt. På ett underbart sätt.
 
En förlossning är för mig en resa genom livets ytterligheter. Livet, döden, det bästa och det värsta. Allt på en gång. Trots att jag smärtmässigt hellre sågar av mig mina ben med motorsåg, än genomgår en förlossning igen, vill jag inte vara utan upplevelsen. För det är spännande. Det är en enorm erfarenhet som stärker band mellan hela familjen. Man får en annan relation till smärta. Plötsligt är det inte så farligt att gå till tandläkaren, få ett getingstick eller slå i lilltån. Jag vill inte vara utan Harrys förlossning.
Jag är tacksam över att få vara kvinna och att få uppleva livets mirakel.
Tacksam och stolt.